Varför skrev Tranströmer poesi?

Tomas Tranströmer är död. Och i medier trängs experter och försöker förklara exakt hur stor han är och varför, göra sitt eget perspektiv på honom till det allmängiltiga perspektivet. Krångliga piruetter levereras från akademiskt håll, medan de vars hjässor inte tyngs av lagerkransar mest tävlar i vem som mest och bäst kan säga hur ENKEL han är. Den tävlingen leds för närvarande av Alex Schulman i Aftonbladet, som anförtror oss att han en gång stoppade in en dikt av Tranströmer i ett program som mäter hur avancerat ens språk är, och fick svaret att han skriver som en tolvåring.

Jag frågade Tomas själv en gång, på ett bibliotek i jag tror det var Gubbängen, om han trodde att det skulle finnas plats för poesi om säg etthundra år. Det var en kväll för drygt tjugofem år sedan, före Internet-eran, samlingen ”För levande och döda” hade just kommit ut, bra men inte lika bra som de två föregående och bästa. Jag måste ha varit otydlig i min fråga, nervös i mötet med den store, för han uppfattade att jag frågade hur han såg på talet om hans poesi som just enkel och lättillgänglig. ”Jaa, vad ska man säga om lättillgängligheten”, sade han lite besvärat och såg på mig. ”Det får ju inte finnas något skit på rutan.” Nej, så klart. Jag var nöjd med svaret när jag gick mot tunnelbanan, även om han inte svarade på den fråga jag ville ställa, utan på den som jag tydligen ofrivilligt hade ställt.

Men det finns en falsk ton i allt lovtal om hur enkel han är. Någonting som skjuter en bit vid målet. Alla kan läsa Tranströmer och gripas av honom, tycks man mena, bara man inte är rädd för att det är dikter det handlar om. Som om det bara var en fråga om språkets och texternas svårighetsgrad huruvida man läser poesi eller inte. Och så är det inte. Det finns massor av människor, med både hög och låg intelligens, som inte bryr sig ett dugg om poesi, och som gäspar ointresserat när de försöker med Tranströmer, eller någon annan.

Folk som läser poesi, som har potential att hitta något intressant i en bra dikt som sätts framför näsan på dem, har i regel minst två av tre egenskaper. 1. Ett lustfyllt förhållande till ord, ungefär som andra gillar datorer eller V75. 2. Ett instinktivt intresse av att analysera eller åtminstone fundera över tillvaron, vad det är att leva. Ett intellektuellt sökande, om man så vill. 3. En förmåga att inte låsa sig fast vid tanken att ord måste vara länkar i strikt logiska, bevisbara konstruktioner (jag tänker mig t ex Jan Guillou här, som gärna talar om en viss typ av litteratur som obegriplig mumbo jumbo – ingen poesiläsare). De här läsarna finns i alla samhällsklasser och yrkesgrupper.

Mitt eget svar på varför någon läser poesi, alltså högklassig poesi, låter ungefär såhär: Den ger svar på frågor man knappt vet att man ställer. Och den sätter ord på tankar som alla (eller i alla fall de flesta) har tänkt någon gång, men bara på ett ordlöst och diffust sätt. Människor som TT, eller Wislawa Szymborska, lyfter tanken ur det dunkla och halvt medvetna, ordnar den i ord och gör den synlig. Riktigt bra poesi har samma precision som en vetenskaplig uppsats (läs t ex ”Utsikt med sandkorn” av WS, den ersätter på några rader tio avhandlingar på filosofiska fakulteten om människans subjektivitet i f t tingen och omvärlden). Om man är intresserad av att vara med om den processen, ja då är man poesiläsare. Det har inte så mycket med enkelt eller svårt att göra. Och man är inte en sämre eller dummare människa om man skiter fullständigt i det. Alla ska inte vara poesiläsare, och kanske får man motsvarande upplevelse av att lyssna på fiol, eller en låt av Avicii.

Av dem som i helgen försökte förklara kärnan eller styrkan i Tranströmers poesi gjorde Göran Greider det bäst. Han framhöll TT:s förmåga att ge läsaren ro. TT hejdar trafiken för ett ögonblick, den brusande trafik vi alla är en del av och som omger oss, så att vi kan se oss själva. Bra så. ”Kort paus i orgelkonserten”, ett av TT:s många mästerverk, är ett typexempel på det. Läs den. Men det finns mycket annat man också kan säga om TT. Hans fundamentala känsla av att var och en av oss ingår i ett stort ”vi”, till exempel. Få poeter har en så kollektiv grundsyn på människan som TT, på ett sätt som inte har med någon politisk vänster-högerskala att göra.

Ett av skälen till att experter och kännare talar om Tranströmers enkelhet står nog att finna i deras oro för poesins existens. Förlagen ger inte längre ut poesi, allt färre läser den, så även jag får jag erkänna (säg inget till Katarina Frostenson, som bor i samma hus som jag). Det är bekymmersamt. Men läs för guds Tranströmer för han är så ENKEL, säger de. I talet om hans enkelhet finns en bön om konstartens fortlevnad.   

Det är lätt att få känslan att bönen inte kommer att hjälpa, och att poesin och inte bara den, utan seriös litteratur överhuvudtaget, är på utdöende. Hur många generationer dröjer det innan bara specialintresserade akademiker vet vem Shakespeare var? Dante, Beckett? Tron på litteraturen som något evigt är vacker men fåfäng. Redan nu har folk så mycket annat att göra, roligare med deckare och klickfester på nätet, rättstavning och handskrivning är inte lika viktigt i skolan som förr, vi kommunicerar mer med bild/video än med ordmassor. Och, ärligt talat, hur många gånger kan man egentligen formulera människans villkor och hjärta och smärta – och läsa om dem – utan att man börjar upprepa sig? All poesi som är värd att läsas är väl redan både skriven och läst.

Som jag minns det nu, tjugofem år efteråt, var det hans syn på saken jag var ute efter när jag frågade Tranströmer om poesins framtid. Om jag fick chansen skulle jag gärna ställa om frågan till honom. Och fråga honom vad han tror att han själv skulle ha gjort om han hade varit ung i dag. Skulle han ha skrivit dikter, som då, eller spelat World of Warcraft, eller satsat på socialt entreprenörskap, eller tillbringat alldeles för mycket tid framför Facebook?

Vi skulle sitta i varsin fåtölj i hans vardagsrum, och han skulle förklara för mig att det inte alls är säkert att poesin är döende. Att det lika gärna kan vara så att vi befinner oss i ena änden av en pendelrörelse, och att poesin snart reser sig, skakar av sig löven och säger: Jag var inte död. Jag bara vilade lite.

”Men om det ändå är så att poesin är döende”, skulle Tomas säga till mig. ”Då gör det ju ingenting. För då kommer det snart något annat i dess ställe, lika bra eller bättre. För vi blir aldrig färdiga, och det är som det ska.”

Gärna medkännande och solidaritet – men först en rejäl barndom

När jag var ungefär fem år fick vi ett nytt ord att reta varandra med hemma i Nacka där jag växte upp: Biafra-barn. Det kunde användas när man lekte med sin egen mage och spände ut den, eller för att reta kompisar som såg alltför smala ut. Ordet härrörde, oss  ovetande, från inbördeskriget i Nigeria 1967-70, där regeringen som ett led i stridigheterna bl.a. ströp all hjälp från Röda korset till regionen, med en stor svältkatastrof som följd. Förmodligen såg jag bilderna på tv, jag minns inte. Jag har vaga minnen av att Biafra nämndes när man försökte få mig att äta upp min potatis. Och jag anklagar inte mig själv för att jag inte tog det på allvar. Jag var alldeles för liten för att ta sådant på allvar. Jag ville ner till hockeyrinken och hade inte tid för potatis.

För några månader sedan kom min åttaåriga dotter hem och sade att de i skolan hade sett en film om barn som kidnappats från sina familjer för att bli soldater. Hon kunde inte säga precis vilket land det var, men kunde redogöra för att en fjortonårig pojke hade fått benet kapat av sina kidnappare som straff för att hans automatkarbin gick sönder. Hoppsan. Denna händelse är nu en del av min åttaårings världsbild, utan att jag fått vara med och bestämma. Jag som trodde att det var upp till mig att avgöra när och i vilken utsträckning mina barn ska få lära sig om vuxna människors bottenlösa dårskap.

För att tala klartext: Jag tycker inte att skolan ska visa filmer om barnsoldater med kapade ben för åttaåringar. Många vuxna tycker det är en god idé att dela med sig av sina kunskaper om världens ondska till nästa generation. Så att barnen lär sig hur viktigt det är att kämpa mot orättvisor, tycks tänket vara. Så att de växer upp till solidariska och samhällsmedvetna människor. Viktigt att barnen får ”ta till sig” förekomsten av krig och barnsoldater.

Tillåt mig tro att det är viktigare, när de är redo, att lära dem att INTE ta det till sig, utan se på det som något främmande och sjukt, rentav chockerande.    

Tillåt mig också tro att denna missriktade välvilja inte säljer medkänsla och socialt ansvarstagande till våra barn, utan bara vårt eget avtrubbade vanetänkande. De får lära sig att barnsoldater med kapade ben finns, att våldtäkter och mord finns, precis som det finns påskliljor och att kompisarna är dumma ibland. I bästa fall. I sämsta fall, om barnet saknar den vuxne filmvisarens förmåga att distansera sig, leder det till ångestfulla mardrömmar och en stukad verklighetsuppfattning. Och vad är meningen med det.

För en tid sedan såg jag ett nyhetsinslag i Lilla Aktuellt som handlade om ett mord på en småbarnsmamma i en svensk småstad. Inslaget inleddes på följande vis: ”Många i X-köping är ledsna i dag.” Alltså inte ilskna och förbannade, inte utom sig av sorg, inte fast beslutna att det aldrig ska få hända igen, inte i deras stad. Utan ledsna. Ungefär samma reaktion man kan känna när skolutflykten blir inställd p g a dåligt väder. Mord är som dåligt väder.

På Arlanda finns stora skyltar där polisen i fet rubrikstil upplyser att ”Svenska män köper sex av barn.” Man uppmanar, givetvis i god vilja, iakttagare på flygplatsen att lämna tips som kan gripa förövare. Och glömmer samtidigt att man är respektlös mot läskunniga barn, barn som älskar att läsa på skyltar därför att det är så de lär sig bokstäver och ord, och hur världen hänger ihop. Och som faktiskt förtjänar bättre än att tvingas lära sig om pedofiler och polisens fåfänga ansträngningar. ”Pappa, köper du också sex av barn?” ”Men varför säljer barnen sex?” ”Om de inte vill sälja sex då?” ”Varför behöver polisen tips, ser de inte själva vilka som är bovar?” Lyckligtvis har jag själv sluppit börja min utlandssemester med ett sådant samtal med mina barn. Ett extra gosedjur på bagagevagnen kan hålla uppmärksamheten på det väsentliga, borta från vuxnas aningslösa pladder om sig själva.

Min poäng är alltså denna: Åttaåringar ska inte ta till sig världens vansinne. De har rätt att få känna att världen är en magisk plats att vara på, att de kan lita på vuxna som föredömen såvida inte deras föräldrar (och inte skolan!) pekar på undantagen, och att onda sagor har ett lyckligt slut. Deras självkänsla blir då bättre, deras chanser att växa upp till trygga och medkännande människor ökar. Och ja, det gör dem också bättre rustade när det elände som rasar omkring oss alltför snart väller in också över deras tillvaro.

Låt deras egen nyfikenhet styra. Svara på ställda frågor, försök förklara  om de fångar upp något från en tidning eller ser något på teve. Men förstör inte deras glädje och känslighet genom att sätta dem framför en film om offer för djuriska våldshandlingar och be dem att förhålla sig till den.

Och nu till det lyckliga, eller i fall i någon mån försonande, slutet. I min dotters skola ledde filmvisningen till att barnen pantade tomglas och burkar till förmån för fattiga barn utomlands. Det viktiga med det är förstås inte vad de futtiga hundralapparna som de fick in kan åstadkomma. Utan att barnen hölls borta från vanmaktens och likgiltighetens alltför upptrampade stigar.

Inbördeskriget i Biafra ledde för övrigt till bildandet av organisationen Läkare utan gränser, en av mänsklighetens mer rationella och berömvärda skapelser. Gå gärna in och gilla deras Facebook-sida. Jag är säker på att våra barn kommer att göra mer än så. Men först en rejäl barndom.  

PS Vår dotters lärare gör ett mycket bra jobb, underskattad och underavlönad i likhet med andra lärare. Jag gillar henne verkligen. DS.

Ett inlägg om en dam med hund

Jag stötte nästan till henne i morse på gatan, skjutande barnvagnen framför sig och med hunden i koppel. Hon mötte inte min blick, men det kliade i mig att ta en bild på henne. Utan att vara för närgången. Hon vill ju vara i fred som alla andra. Så jag tog en bild genom backspegeln i stället. Givetvis hur fånigt som helst, men en uråldrig reaktion kan man kanske säga, om man vill försvara mitt beteende. Och när jag kom hem en stund senare var min första tanke att jag borde lägga upp bilBilder blogg 002den på Facebook med en rolig kommentar. Jag tänkte att jag kunde skriva att hon bönade och bad om en selfie med mig men att jag nobbade; att hon bad att få skjuts ut på Djurgården, men att jag var stenhård. Jag vet ungefär hur många likes jag skulle ha fått.

Och sedan skämdes jag, och började brottas med den del av mig som tycker det är konstigt, eller i alla fall lite förlegat, eller i alla fall lite irrationellt, med fascination för kändisar. Det finns folk som tycker att kändisdyrkan och glamour är det som gör livet värt att leva. Och den del av mig jag nu talar om, den som jag brottades med, den vet att jag är bättre än dem, för jag ser ju igenom allt det där. Jag ser med klarare ögon, är smartare. Trots att jag är precis likadan, annars hade det här inlägget inte skrivits.

De två bråkande sidorna av mig enas om en kompromiss. De är överens om att något håller på att hända. Vi lever i en tid när vem som helst kan bli kändis på nätet, och när teveprogram som till exempel ”Så mycket bättre” lär oss att våra idoler är precis som vi. Lika nojiga och barnsliga och med samma såriga själar, lika törstande efter uppmärksamhet och kärlek. Och lika värda att tas på allvar. Det är en trösterik insikt som gör något med oss. Kanske får den oss att växa, och inse att människor som vi trodde levde långt borta, i en tillvaro vi bara kan drömma om, står oss närmare än vad vi egentligen anar.

För visst är det så som den engelska texten i min backspegel hävdar: Objects in mirror are closer than they appear. Avståndet är en illusion. Så vi kan väl strunta i att flickan i barnvagnen heter Leonore och att den unga damen med hunden heter Madeleine och är prinsessa i kungariket Sverige. Vi kan väl låta henne komma lite närmare, låta henne vara det hon är: en av oss.

Så jag önskar den unga damen en bra dag. Jag önskar att hon får något gott att äta till middag, att hon får lyssna till sin dotters skratt med en jublande glädje i bröstet, att hon får en lugn och mysig kväll med sin man, kanske framför tredje avsnittet av True Detective kl 22.00 på SvT 1. Kanske gör de popcorn och imponeras, som jag, över vilken bra skådis Matthew McConaughey har blivit.

Gör ni det också nu, struntar? Är det möjligt att vi kan strunta i vem hon är och önska henne det tillsammans, en underbar vanlig dag? Och sedan gå vidare till annat, och känna hur vi vuxit en smula. Som berörda av ett mirakel.