Telefonsamtalet vi aldrig får höra

images (1)
Du är fin innerst inne, Göran

cjnenglund har, på vägar som åtnjuter strängt meddelarskydd och inte ska avslöjas, kommit över ett hemligt telefonsamtal mellan justitierådet Göran Lambertz och kriminologen Leif GW Persson. En utskrift av ljudfilen ser ut såhär:

GÖRAN: Hej, det är Göran.

LEIF: …ja, alltså…tjena.

G: Jag ville bara säga att jag måste ha fått med mig dina glasögon från tevestudion senast. Jag har börjat se så konstiga saker.

L: Jag också. Jag såg i tidningen i dag att du hade erkänt ett misstag när det gäller spårhunden Zampo. Det kan inte vara sant.

G: Jo, det är sant, och det måste vara dina glasögon. Jag tog på dem i morse, och insåg plötsligt att jag hade fel. Jag ser nu att jag haft en överdriven tilltro till min egen slutledningsförmåga, och har betett mig korkat för att försvara min yrkesmässiga prestige. Jag ser att du har helt rätt, Leif. Jag är verkligen kliniskt knäpp, och min rättsuppfattning hör hemma i Nordkorea.

Lambertz
Du också, Leif. Jättefin.

L: Njaae…äsch, du behöver inte ta i. Det är mänskligt att fela. Och jag måste ha fått med mig dina, för nu ser jag helt vansinniga saker. Som att jag bara är en skotträdd kvasipolis som läser en massa papper och kan en massa statistik och lurar i folk att jag kan skriva feta romaner om mord och sånt.

G: Äh, nu är det du som tar i. Jag tycker du är duktig och gör nytta. Dina romaner är faktiskt spännande, och det finns väl värre saker än att vara överdrivet intresserad av pengar.

L: Jaså. Tack, antar jag. Ja, du gör väl ditt bästa du också.

G: Herregud, det är som att vi har bytt blick med varandra. Jag ser mig själv med dina ögon, och du ser dig själv med mina.

L: Det verkar inte bättre.

G: Jag ser nu att du är fin innerst inne.

L: Du också, Göran. Jättefin.

G: Förlåt, Leif. Jag måste erkänna att jag varit avundsjuk på alla dina pengar, och din lekmannamässiga frimodighet på det juridiska området. Jag grät till exempel inte särskilt mycket när jag hörde att Backstrom läggs ner i USA.

L: Äh, det är ju bara en teveserie. Det gör inget. Och jag ser nu hur svårt det är att vara du. Det är ingen dans på rosor att bara ha en fin ämbetsmannatitel att vifta med, att ständigt förlora kampen mot sin egen envishet och inte ha råd att bo i herrgård. Du får komma hem till mig någon dag och titta på mina dyra antikviteter. Jag tror att det skulle vara bra för dig. Jag känner det.

G: Jag känner din smärta, Leif.

L: Och jag din, Göran. Det gör ont att vara du. Riktigt ont.

G: Fortsätt att kalla mig för enfaldig. Jag känner av hela mitt hjärta att det är det du behöver. Du får inte ro annars. Jag unnar dig det.

L: Fortsätt att hata mig, du också. Och fortsätt vara en åsna. Du klarar inte av att leva annars, jag känner det i hela kroppen, jag ser det alldeles glasklart. Även om jag är lite bekymrad över en suddig fläck på dina glasögon, strax till höger om mitten. Alldeles nyss höll jag på att snubbla i trappan.

G: Vi får väl träffas och byta tillbaka. Men innan dess vill jag bara säga att jag älskar dig, Leif. Det är härligt att byta perspektiv ibland, även om det är av misstag. Och håll utkik efter mina pudlar, det kommer säkert flera när jag fått upp ångan lite, och drevet får gå lite till. Vad säger du om det?

L: Det låter bra. Jag älskar dig också, Göran. Lite motvilligt, men ändå med stor kraft vill jag påstå. Hoppas ingen får nys om det, bara.

G: Hejdå Leif, och kram på dig. En lång kram vill jag ge dig.

L: Kram, Göran. Du får en lång av mig också.

– – – –

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s