Varför skrev Tranströmer poesi?

Tomas Tranströmer är död. Och i medier trängs experter och försöker förklara exakt hur stor han är och varför, göra sitt eget perspektiv på honom till det allmängiltiga perspektivet. Krångliga piruetter levereras från akademiskt håll, medan de vars hjässor inte tyngs av lagerkransar mest tävlar i vem som mest och bäst kan säga hur ENKEL han är. Den tävlingen leds för närvarande av Alex Schulman i Aftonbladet, som anförtror oss att han en gång stoppade in en dikt av Tranströmer i ett program som mäter hur avancerat ens språk är, och fick svaret att han skriver som en tolvåring.

Jag frågade Tomas själv en gång, på ett bibliotek i jag tror det var Gubbängen, om han trodde att det skulle finnas plats för poesi om säg etthundra år. Det var en kväll för drygt tjugofem år sedan, före Internet-eran, samlingen ”För levande och döda” hade just kommit ut, bra men inte lika bra som de två föregående och bästa. Jag måste ha varit otydlig i min fråga, nervös i mötet med den store, för han uppfattade att jag frågade hur han såg på talet om hans poesi som just enkel och lättillgänglig. ”Jaa, vad ska man säga om lättillgängligheten”, sade han lite besvärat och såg på mig. ”Det får ju inte finnas något skit på rutan.” Nej, så klart. Jag var nöjd med svaret när jag gick mot tunnelbanan, även om han inte svarade på den fråga jag ville ställa, utan på den som jag tydligen ofrivilligt hade ställt.

Men det finns en falsk ton i allt lovtal om hur enkel han är. Någonting som skjuter en bit vid målet. Alla kan läsa Tranströmer och gripas av honom, tycks man mena, bara man inte är rädd för att det är dikter det handlar om. Som om det bara var en fråga om språkets och texternas svårighetsgrad huruvida man läser poesi eller inte. Och så är det inte. Det finns massor av människor, med både hög och låg intelligens, som inte bryr sig ett dugg om poesi, och som gäspar ointresserat när de försöker med Tranströmer, eller någon annan.

Folk som läser poesi, som har potential att hitta något intressant i en bra dikt som sätts framför näsan på dem, har i regel minst två av tre egenskaper. 1. Ett lustfyllt förhållande till ord, ungefär som andra gillar datorer eller V75. 2. Ett instinktivt intresse av att analysera eller åtminstone fundera över tillvaron, vad det är att leva. Ett intellektuellt sökande, om man så vill. 3. En förmåga att inte låsa sig fast vid tanken att ord måste vara länkar i strikt logiska, bevisbara konstruktioner (jag tänker mig t ex Jan Guillou här, som gärna talar om en viss typ av litteratur som obegriplig mumbo jumbo – ingen poesiläsare). De här läsarna finns i alla samhällsklasser och yrkesgrupper.

Mitt eget svar på varför någon läser poesi, alltså högklassig poesi, låter ungefär såhär: Den ger svar på frågor man knappt vet att man ställer. Och den sätter ord på tankar som alla (eller i alla fall de flesta) har tänkt någon gång, men bara på ett ordlöst och diffust sätt. Människor som TT, eller Wislawa Szymborska, lyfter tanken ur det dunkla och halvt medvetna, ordnar den i ord och gör den synlig. Riktigt bra poesi har samma precision som en vetenskaplig uppsats (läs t ex ”Utsikt med sandkorn” av WS, den ersätter på några rader tio avhandlingar på filosofiska fakulteten om människans subjektivitet i f t tingen och omvärlden). Om man är intresserad av att vara med om den processen, ja då är man poesiläsare. Det har inte så mycket med enkelt eller svårt att göra. Och man är inte en sämre eller dummare människa om man skiter fullständigt i det. Alla ska inte vara poesiläsare, och kanske får man motsvarande upplevelse av att lyssna på fiol, eller en låt av Avicii.

Av dem som i helgen försökte förklara kärnan eller styrkan i Tranströmers poesi gjorde Göran Greider det bäst. Han framhöll TT:s förmåga att ge läsaren ro. TT hejdar trafiken för ett ögonblick, den brusande trafik vi alla är en del av och som omger oss, så att vi kan se oss själva. Bra så. ”Kort paus i orgelkonserten”, ett av TT:s många mästerverk, är ett typexempel på det. Läs den. Men det finns mycket annat man också kan säga om TT. Hans fundamentala känsla av att var och en av oss ingår i ett stort ”vi”, till exempel. Få poeter har en så kollektiv grundsyn på människan som TT, på ett sätt som inte har med någon politisk vänster-högerskala att göra.

Ett av skälen till att experter och kännare talar om Tranströmers enkelhet står nog att finna i deras oro för poesins existens. Förlagen ger inte längre ut poesi, allt färre läser den, så även jag får jag erkänna (säg inget till Katarina Frostenson, som bor i samma hus som jag). Det är bekymmersamt. Men läs för guds Tranströmer för han är så ENKEL, säger de. I talet om hans enkelhet finns en bön om konstartens fortlevnad.   

Det är lätt att få känslan att bönen inte kommer att hjälpa, och att poesin och inte bara den, utan seriös litteratur överhuvudtaget, är på utdöende. Hur många generationer dröjer det innan bara specialintresserade akademiker vet vem Shakespeare var? Dante, Beckett? Tron på litteraturen som något evigt är vacker men fåfäng. Redan nu har folk så mycket annat att göra, roligare med deckare och klickfester på nätet, rättstavning och handskrivning är inte lika viktigt i skolan som förr, vi kommunicerar mer med bild/video än med ordmassor. Och, ärligt talat, hur många gånger kan man egentligen formulera människans villkor och hjärta och smärta – och läsa om dem – utan att man börjar upprepa sig? All poesi som är värd att läsas är väl redan både skriven och läst.

Som jag minns det nu, tjugofem år efteråt, var det hans syn på saken jag var ute efter när jag frågade Tranströmer om poesins framtid. Om jag fick chansen skulle jag gärna ställa om frågan till honom. Och fråga honom vad han tror att han själv skulle ha gjort om han hade varit ung i dag. Skulle han ha skrivit dikter, som då, eller spelat World of Warcraft, eller satsat på socialt entreprenörskap, eller tillbringat alldeles för mycket tid framför Facebook?

Vi skulle sitta i varsin fåtölj i hans vardagsrum, och han skulle förklara för mig att det inte alls är säkert att poesin är döende. Att det lika gärna kan vara så att vi befinner oss i ena änden av en pendelrörelse, och att poesin snart reser sig, skakar av sig löven och säger: Jag var inte död. Jag bara vilade lite.

”Men om det ändå är så att poesin är döende”, skulle Tomas säga till mig. ”Då gör det ju ingenting. För då kommer det snart något annat i dess ställe, lika bra eller bättre. För vi blir aldrig färdiga, och det är som det ska.”

2 reaktioner på ”Varför skrev Tranströmer poesi?

  1. Apropå akademiska uttolkningar av Tranströmer, på Wikipedia kan vi läsa att den sympatiske Niklas Schiöler reste världen runt 2011-2012 och blev presenterad som ”World leading Tranströmer expert”. Så kan man alltså göra karriär på att läsa andras dikter. Munhuggandet i Tranströmers kometsvans, förlåt jag menar kölvatten, blir en tävling där man kan vara världsledande, ligga tvåa, vara up and coming eller kanske ett blåbär.

    Fast det är ju som Horace Engdahl, den gamle snobben, så fint skrev en gång: Den som uttolkar Tranströmer löper stor risk att inte ägna sig åt annat än omvandling av prima metaforik till sekunda (Horace är förstås world liiiiding, han också. På att vara Horace.).

    Läs mer på http://sv.wikipedia.org/wiki/Niklas_Schiöler.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s