Gärna medkännande och solidaritet – men först en rejäl barndom

När jag var ungefär fem år fick vi ett nytt ord att reta varandra med hemma i Nacka där jag växte upp: Biafra-barn. Det kunde användas när man lekte med sin egen mage och spände ut den, eller för att reta kompisar som såg alltför smala ut. Ordet härrörde, oss  ovetande, från inbördeskriget i Nigeria 1967-70, där regeringen som ett led i stridigheterna bl.a. ströp all hjälp från Röda korset till regionen, med en stor svältkatastrof som följd. Förmodligen såg jag bilderna på tv, jag minns inte. Jag har vaga minnen av att Biafra nämndes när man försökte få mig att äta upp min potatis. Och jag anklagar inte mig själv för att jag inte tog det på allvar. Jag var alldeles för liten för att ta sådant på allvar. Jag ville ner till hockeyrinken och hade inte tid för potatis.

För några månader sedan kom min åttaåriga dotter hem och sade att de i skolan hade sett en film om barn som kidnappats från sina familjer för att bli soldater. Hon kunde inte säga precis vilket land det var, men kunde redogöra för att en fjortonårig pojke hade fått benet kapat av sina kidnappare som straff för att hans automatkarbin gick sönder. Hoppsan. Denna händelse är nu en del av min åttaårings världsbild, utan att jag fått vara med och bestämma. Jag som trodde att det var upp till mig att avgöra när och i vilken utsträckning mina barn ska få lära sig om vuxna människors bottenlösa dårskap.

För att tala klartext: Jag tycker inte att skolan ska visa filmer om barnsoldater med kapade ben för åttaåringar. Många vuxna tycker det är en god idé att dela med sig av sina kunskaper om världens ondska till nästa generation. Så att barnen lär sig hur viktigt det är att kämpa mot orättvisor, tycks tänket vara. Så att de växer upp till solidariska och samhällsmedvetna människor. Viktigt att barnen får ”ta till sig” förekomsten av krig och barnsoldater.

Tillåt mig tro att det är viktigare, när de är redo, att lära dem att INTE ta det till sig, utan se på det som något främmande och sjukt, rentav chockerande.    

Tillåt mig också tro att denna missriktade välvilja inte säljer medkänsla och socialt ansvarstagande till våra barn, utan bara vårt eget avtrubbade vanetänkande. De får lära sig att barnsoldater med kapade ben finns, att våldtäkter och mord finns, precis som det finns påskliljor och att kompisarna är dumma ibland. I bästa fall. I sämsta fall, om barnet saknar den vuxne filmvisarens förmåga att distansera sig, leder det till ångestfulla mardrömmar och en stukad verklighetsuppfattning. Och vad är meningen med det.

För en tid sedan såg jag ett nyhetsinslag i Lilla Aktuellt som handlade om ett mord på en småbarnsmamma i en svensk småstad. Inslaget inleddes på följande vis: ”Många i X-köping är ledsna i dag.” Alltså inte ilskna och förbannade, inte utom sig av sorg, inte fast beslutna att det aldrig ska få hända igen, inte i deras stad. Utan ledsna. Ungefär samma reaktion man kan känna när skolutflykten blir inställd p g a dåligt väder. Mord är som dåligt väder.

På Arlanda finns stora skyltar där polisen i fet rubrikstil upplyser att ”Svenska män köper sex av barn.” Man uppmanar, givetvis i god vilja, iakttagare på flygplatsen att lämna tips som kan gripa förövare. Och glömmer samtidigt att man är respektlös mot läskunniga barn, barn som älskar att läsa på skyltar därför att det är så de lär sig bokstäver och ord, och hur världen hänger ihop. Och som faktiskt förtjänar bättre än att tvingas lära sig om pedofiler och polisens fåfänga ansträngningar. ”Pappa, köper du också sex av barn?” ”Men varför säljer barnen sex?” ”Om de inte vill sälja sex då?” ”Varför behöver polisen tips, ser de inte själva vilka som är bovar?” Lyckligtvis har jag själv sluppit börja min utlandssemester med ett sådant samtal med mina barn. Ett extra gosedjur på bagagevagnen kan hålla uppmärksamheten på det väsentliga, borta från vuxnas aningslösa pladder om sig själva.

Min poäng är alltså denna: Åttaåringar ska inte ta till sig världens vansinne. De har rätt att få känna att världen är en magisk plats att vara på, att de kan lita på vuxna som föredömen såvida inte deras föräldrar (och inte skolan!) pekar på undantagen, och att onda sagor har ett lyckligt slut. Deras självkänsla blir då bättre, deras chanser att växa upp till trygga och medkännande människor ökar. Och ja, det gör dem också bättre rustade när det elände som rasar omkring oss alltför snart väller in också över deras tillvaro.

Låt deras egen nyfikenhet styra. Svara på ställda frågor, försök förklara  om de fångar upp något från en tidning eller ser något på teve. Men förstör inte deras glädje och känslighet genom att sätta dem framför en film om offer för djuriska våldshandlingar och be dem att förhålla sig till den.

Och nu till det lyckliga, eller i fall i någon mån försonande, slutet. I min dotters skola ledde filmvisningen till att barnen pantade tomglas och burkar till förmån för fattiga barn utomlands. Det viktiga med det är förstås inte vad de futtiga hundralapparna som de fick in kan åstadkomma. Utan att barnen hölls borta från vanmaktens och likgiltighetens alltför upptrampade stigar.

Inbördeskriget i Biafra ledde för övrigt till bildandet av organisationen Läkare utan gränser, en av mänsklighetens mer rationella och berömvärda skapelser. Gå gärna in och gilla deras Facebook-sida. Jag är säker på att våra barn kommer att göra mer än så. Men först en rejäl barndom.  

PS Vår dotters lärare gör ett mycket bra jobb, underskattad och underavlönad i likhet med andra lärare. Jag gillar henne verkligen. DS.

En reaktion på ”Gärna medkännande och solidaritet – men först en rejäl barndom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s