Ett inlägg om en dam med hund

Jag stötte nästan till henne i morse på gatan, skjutande barnvagnen framför sig och med hunden i koppel. Hon mötte inte min blick, men det kliade i mig att ta en bild på henne. Utan att vara för närgången. Hon vill ju vara i fred som alla andra. Så jag tog en bild genom backspegeln i stället. Givetvis hur fånigt som helst, men en uråldrig reaktion kan man kanske säga, om man vill försvara mitt beteende. Och när jag kom hem en stund senare var min första tanke att jag borde lägga upp bilBilder blogg 002den på Facebook med en rolig kommentar. Jag tänkte att jag kunde skriva att hon bönade och bad om en selfie med mig men att jag nobbade; att hon bad att få skjuts ut på Djurgården, men att jag var stenhård. Jag vet ungefär hur många likes jag skulle ha fått.

Och sedan skämdes jag, och började brottas med den del av mig som tycker det är konstigt, eller i alla fall lite förlegat, eller i alla fall lite irrationellt, med fascination för kändisar. Det finns folk som tycker att kändisdyrkan och glamour är det som gör livet värt att leva. Och den del av mig jag nu talar om, den som jag brottades med, den vet att jag är bättre än dem, för jag ser ju igenom allt det där. Jag ser med klarare ögon, är smartare. Trots att jag är precis likadan, annars hade det här inlägget inte skrivits.

De två bråkande sidorna av mig enas om en kompromiss. De är överens om att något håller på att hända. Vi lever i en tid när vem som helst kan bli kändis på nätet, och när teveprogram som till exempel ”Så mycket bättre” lär oss att våra idoler är precis som vi. Lika nojiga och barnsliga och med samma såriga själar, lika törstande efter uppmärksamhet och kärlek. Och lika värda att tas på allvar. Det är en trösterik insikt som gör något med oss. Kanske får den oss att växa, och inse att människor som vi trodde levde långt borta, i en tillvaro vi bara kan drömma om, står oss närmare än vad vi egentligen anar.

För visst är det så som den engelska texten i min backspegel hävdar: Objects in mirror are closer than they appear. Avståndet är en illusion. Så vi kan väl strunta i att flickan i barnvagnen heter Leonore och att den unga damen med hunden heter Madeleine och är prinsessa i kungariket Sverige. Vi kan väl låta henne komma lite närmare, låta henne vara det hon är: en av oss.

Så jag önskar den unga damen en bra dag. Jag önskar att hon får något gott att äta till middag, att hon får lyssna till sin dotters skratt med en jublande glädje i bröstet, att hon får en lugn och mysig kväll med sin man, kanske framför tredje avsnittet av True Detective kl 22.00 på SvT 1. Kanske gör de popcorn och imponeras, som jag, över vilken bra skådis Matthew McConaughey har blivit.

Gör ni det också nu, struntar? Är det möjligt att vi kan strunta i vem hon är och önska henne det tillsammans, en underbar vanlig dag? Och sedan gå vidare till annat, och känna hur vi vuxit en smula. Som berörda av ett mirakel.  

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s